Tikkanen Noterar: The Tikkanen Story

Del 1.
Stackars Gäddor

Min resa som fiskare började med en metrev, ett grönt glasfiber spö med silverfärgad spinnrulle och pimpelfiske. Jag drömde om abborrar över kilot och att hamna med i tiokilos-klubben.
Jag kunde stå timtals och se på wobblers,skeddrag och beundra färgerna och hur dom var gjorda.
Redan som 6-åring hade stått i timmar under helg och sommarlov försökt fånga min första gädda.

Det skulle inte ske förrän jag stod vid en magisk insjö i Finland, jag var 7 år. Det var ett snekast med en liten spinnare som hamnade bland näckrosorna. Det högg agressivt och varken spö eller rulle orkade hantera en gädda runt 1,5 kg, instinktivt sprang jag bakåt från stranden greppade linan och varpade upp fisken. Där låg den och sprattlade snabbt med spaden fick den en smäll. Lika snabbt hamnade den på pakethållaren och cykeln var nog byns snabbaste likbil den här dagen, där jag for med bultande hjärta på väg till mormor för att visa min jättefisk...

Likstelheten var så kraftig på den här första gäddan att den aldrig gick att få rak inför bildtagningen.

Senare i livet och flera gäddor senare skulle jag fiska flitigt i Furusund med min vän Glen Wärn. Dagarna blev långa under dom flesta årstiderna i jakten på jätte gäddorna...

Dom blev större och större...

Längre och längre...

Hur många gäddor hade man inte fångat. Hur många var det som man var tvungen att avliva för att dom var för skadade? Slutade man någonsin drömma? Som en sann fiskare vet man att monster gäddan simmar där ute redo att ge en ny kamp. Denna gång ska den få hamna i en stor håv och återutsättas, frågan är bara när...

Del.2
Bakom Flötet

Min mamma lärde mig att meta. Gärna med deg, gjord på mjöl och vatten.
Själv skulle jag tillsätta vaniljpulver med framgång. Rudor,sutare,braxen,id,sarv och abborre var favoriterna. Efter att fått bläddra i en tidning från England under min tid som junior i fiske klubben Sigtuna FVF lärde jag mig en massa knep. Tidningarna i Sverige var snabba att haka på och recept med mäsk gjorda på ströbröd blandad med majs spred sig som en löpeld.

Tekniskt var det inte förrän jag fick hålla i ett tävlingsspö från Frankrike.Detta skedde i en zoo butik i Märsta där en tysk sålde lite fiske grejer.
Inspirerad av en rasslig film med Ian Heaps och andra oidentiferade, för att inte glömma ABU's försök med hjälp av Bob Nudd att sälja matchspön och rullar.

Tänk tanken att välja en plats vid näckrosorna placera ut en flöte och kasta lite mat till fiskarna för att väcka uppmärksamhet och till slut se flötet försvinna. Nästan vad som helst kunde sitta på kroken till och med stövlar.
Mötet med tävlingsfisket blev ett långvarigt förhållande som pågår fortfarande, morsan stod som oftast och hejade speciellt när man blev kommunmästare. Att första pris förbyttes till en kantstött glasvas istället för fotbollen med en svensk flagga kommer jag aldrig glömma,morsan skällde ut tävlingsledningen. Tyvärr tog man livet av fisken och ju äldre man blev började man ställa sig lite tveksam till att nacka flera stycken fina braxar och efter vägning kasta fiske i skogen...tiderna skulle förändras,linorna bli tunnare och hanteringen av fångad fisk lite mer varsam.

På ett sommarläger i Huddiksvall skulle jag ge mig på att meta ål en natt, tror inte det fanns någon men braxen fanns det och tror att pb höjdes till kring 2,5 kg.

Sarven är en fantastisk fisk som är både glupsk och är otroligt vacker. Pb från Bobäcken står sig kring 1,3 kg men även Fatburen har gett ifrån sig några över kilot.

Ute på en tur i skärgården hade jag ett kalas fiske efter sutare då jag fångade 17st mellan 1,5-3kg tror att det var min absolut mest minnesvärda resa efter sutare.

Braxen är en riktig heffa klump i vattnet, idags läget tror jag att mitt pb ligger kring 4 kilo. I våra breddgrader är det svårt att just fånga dom riktigt stora braxarna då dom rör sig i stim. Man fångar den mindre som skrämmer bort dom större exemplaren.

Som riktigt liten minns jag fisken som bröt av metspöt. Den liksom lindade in sig i linan och det skulle visa sig att sutaren hade ett gammalt namn, just "Lindare". Sutaren nappar i skymmningen och tidiga morgonar och bjuder på fantastiskt kamp. Det ska vara den sötvattenfisk som är mest mytomspunnen och klarar av att leva i otroligt förorenade vatten, även den är otroligt vacker.

Del.3

Svarten och jag

Alla fiskare som har den riktiga jägar instinkten kommer alltid uppnå sin dröm.

Efter att ha bläddrat i dagens fiske tidningar, ögnat igenom timtals med film och följt trådar på diverse forum har jag förstått en sak. Nuförtiden med lite extra pengar och tid kan nästan vem som helst fånga en skaplig fisk. Vissa är beredda att betala för det eller som andra inte fattar att det tar tid att nypa den där lite speciella fisken.

Stockholm Ström skulle bli mitt hem i många år, det började nog i början av 80-talet när vi med skolklassen var på teaterbesök och gick förbi alla som fiskade på Strömsbron.

Nyfiken som man var så frågade jag om nors eller räka var bästa betet, minns hur en av gubbarna fnyste tillbaka och sa att vad vet du om nors. En av gubbarna kom fram till mig och sa, bläckfisk fungerar minst lika bra och sitter dessutom bättre på kroken.

Minns hur fingrarna doftade saltfisk efter att jag hållit i bläckfisken hela resan hem till Märsta.

Ett nästan fanatiskt beteende kröp fram efter det mötet, hur skulle jag få tag i den sortens utrustning?

Jag bläddrade i ABU´s katalog och förde upp olika prisförslag på ett papper vad utrustningen skulle kosta och vad prylarna hette. Efter plugget var det raka spåret till Sportbutiken för att se hur grejerna såg ut. Besvikelsen blev enorm när butiksförsäljaren sa att dom grejerna var för havsfiske jag skrivit upp och han undrade var skulle jag fiska torsk, näe jag ska fiska lax och havsöring.

3.500 kr skulle utrustningen kosta, då kan du fiska i Mörrum, Älvkarleby och Stockholms Ström.

Jag orkade ju knappt hålla i grejerna och vart skulle jag få tag i pengarna???

Varje besök till Stockholm skulle ett tjatande om att gå förbi Strömmen och gärna stanna till vid "Ghettot" och se på när gubbarna stod i sina skoteroveraller och höll i sina spön, bara för att komma närmare detta stadsfiske.

En dag stod jag i butiken C.A. Carlsson och framför mig Lars Fredlund som jag kände igen från pimpeltävlingarna.

Äntligen hade jag sparat ihop en summa pengar och skulle köpa mig en utrustning det blev en snikmodell av Ambassadeur, med tillhörande spö och ett grönt Daiwa spö till Cardinalen där hemma.

Minns inte om det var min moster som tog mig till butiken först av alla, men det är det troligaste då hon som oftast hjälpte till med pengar och hon bodde ju vid Karlberg.

Du kan ju hajja att morsan med tre grabbar inte kunde casha fram tusenlappar på den tiden, det var utdelning av reklam eller morgontidningen som drog in pengar till tävlingar och fiskeutrustning.

(Även fast jag minns paketet under granen den där julen som bara kunde innehålla en isborr från morsan, det är en annan historia.)

Nu hade jag alltså någon form av startutrustning för att kunna börja fiska i Strömmen, jag var inte mycket äldre än 13år och tack vare det humana priset på åkremsorna på den tiden bar det av till storstan för att närma mig ett fiske jag studerat under flera år. Morsan visste nog inte om dom första resorna man gjorde själv, men jag såg det som ett fiskepass i Sigtuna fast lite längre bort.

"Ha ha ha den där håven är alldeles för liten"

Detaljer som jag missat var det självklara, håven.

Dom flesta använde huggkrok för att det var det mest praktiska man kunde ha med sig på buss,pendeltåg eller tunnelbanan. Men framför att man nådde fisken.

Det var vanligt att ingen hade vardera håv eller huggkrok då stod man lite dumt till om man hade en stor lax eller havsöring på kroken.

Som nykomling fick man åta sig alla dom uppgifter som ingen annan ville göra, det var lite djungelns lag över det hela. Tror inte jag hunnit fiskat mer än ett par timmar trots att jag spenderat veckor vid strömmen.

Många var riktigt otrevliga och en dag drog gubbarna kniv, det hela slutade med att Vänster Partiets ledare Lars Werner på den tiden stod i träskorna och skällde ut alla efter noter.

När förorts killarna möte innestads gubbarna gick det ofta hett till.

En situation som dök upp när en av gammelgubbarna hade en jättelax på kroken var att ingen ville hjälpa till. Jag fattade till och skulle bestämt hjälpa till att få upp fisken, med ett rep i ena handen klev jag raskt ner längs häng stegen, observera att jag varken hade flytoverall eller flytväst. Han drillade lyckligt nog fisken perfekt och jag kunde snara bakfenan med repet och mödosamt börja ta mig upp för stegen med en lax kring 14 kilo dinglande över axeln. Frågar du mig idag skulle jag aldrig göra om det, speciellt som det strömmade och hur svårt det är att klättra blöt om händer och fötter uppför.

Denna man var ödmjuk han skulle lära mig precis allt kring fisket i Strömmen, om platserna där jag kunde lugnt fiska med lika bra resultat och framför allt för mitt eget bästa. Våran vänskap hade påbörjats när jag med min under dimensionerade håv lyckades dra upp en havsöring på runt 9 kilo, alla andra var upptagna i sig själva...

Nu skulle en helt annan värld öppna sig, jag hade fått mina första fiskar havsöringar kring 3-4 kilo, likaså lax däromkring och en regnbåge runt 2 kilo. Inga jättar men jag hade börjat fånga fisk. Detta hade säkert tagit mig 4 år och jag snart vuxen ungdom.

Mitt favobete var en liten Rapala wobbler som inte fanns i Sverige med just den färgen på den tiden. Eftersom jag endast hade två stycken fattade jag ett klokt beslut och använde färgkombinationen och skapade en laxfluga/streamer som jag fick beställningar att göra till både fiskare i Japan och USA som jag träffat under mina fiskepass.

Pengarna kom väl till pass när man behövde byta lina och reparera spöringar och investera i en huggkrok för att inte prata om varmare kläder. Ofta skedde fisket för min egen del när det var pissväder i Strömmen då höll sig dom värsta dårarna hemma och skulle solen stråla så stod jag nere vid Af Chapman och kastade blänk.

"Satan den tömmer rullen"
Vi hade fiskat från 12-slaget på natten en nyårsafton det snöade blask och idag skulle det ske. Kollegan som jag fiskade med hade jag träffat för många år sen och vi hade snackat om att hjälpa varandra under ett premiär pass.

Jag hade inte haft ett enda hugg nedanför Kanslikajen och kollegan hade 3st havsöringar kring 5 kilo. Klockan hade hunnit bli runt 8 när jag plötsligt känner hur det nyper till, det var en riktig ångvältare. Den börjar tömma rullen och går nedströms. 275 meter lina ute och jag bromsar med tummen så det bränns, tre gånger får jag hem linan och tre gånger tömmer fisken rullen. Publiken mest Japaner står på Stallbron och följer min kamp. Jag får en kopp varmt kaffe som jag sveper tätt följt en läsk. Jag har kämpat med fisken snart över en timme, mjölksyran i armar och ben ställer till det men jag vet att har jag klarat tre rusningar så kommer denna fisk att snart vara inom räckhåll.

Jag står så långt uppströms från bron det bara går den måste bara upp den här fisken, det går ett jubel från publiken när fisken kommer upp till ytan. Ser hur blixtrar från kameror börjar aktiveras och fingrar peka mot det som är stort riktigt stort. Jag ber om att dom slutar fotografera så inte blixtrarna får fisken att börja rusa igen. 50, 40, 30 och slutligen efter att pumpat upp fisken tagit spöt runt fyra lycktstolpar så har vi den nedanför oss mot kajen. Det har gått 1 timme och 45 minuter sedan fisken tagit min fluga nedblyad med 130gr sänke, kollegan tror att det är en lax och den väger mer än 20 kilo. Han tar huggkroken som jag nyslipad och ska sätta den under hakan på fisken när jag bara hör hur linan klipps av...

Många år senare skulle jag fiska med min bror Erik Tikkanen, det var en perfekt senhöst nästan när man vet att första snön ska komma snart. Vi hade fiskat från mitt på dagen och skymningen hade påbörjat.
Inget och ingen hade fått fisk när vi ställer oss på Strömsborg. Jag skämtar som vanligt och sätter på det fulaste bete jag har. Ett mässings färgad torskdrag och viftar ut det, hugg direkt. Fisken gör ett hopp över vatten ytan 75 meter uppströms och jag kan ganska lätt veva in och dra upp en havsöring som skulle få mig på topp 10 listan detta år. Varken jag eller brorsan har kamera med oss så det blev till att nacka fiske.

Den var underbart lekfärgad men bytte snabbt färg på vägen hem, väl framme var den kolsvart.
Den såg liksom tillagad ut, vi försökte givetvis äta upp den oxå men helvete vad falukorv var godare. Sedan dess har jag inte fiskat i Strömmen, alla spön har gått av, jag har inga monster att skryta om men jag har minnena och stunderna som ingen kan förstå har hänt mitt i centrala Stockholm kring byggnaderna där regering sitter som vanlig arbetare har jag fiskat sådant som nästa bara välbärgade har ekonomin att jaga nämligen Lax och Havsöring.

Del 4.
Dom som känner mig kallar mig 'Gösen'

Det var en tidig vår under 80-talet under en pimpeltävling på Dreviken och Länna arrangerade Södertörns Mästerskapet.

Det var en sånär perfekt vår-vinter när snön börjar smälta och det blir ganska behagligt att sitta på isen. Hade studerat djupkartorna över sjön och framförallt gått omkring och lyssnat på startfältet vart det skulle bära av. Pimpelfiskare är den perfekta jämförelsen med flockdjur, det ska hängas på gärna som en ryggsäck efter den som känner till vattnet bäst.

Har inte så många stora pimpeltävlings titlar förutom något Kommun Mästerskap och KM, dom flesta som junior. Skillnaden dock är att man tävlade mot uppemot 40 juniorer under dessa tider så det var inte åka på tävling och hämta medalj.

Jag hade bestämt att fiska längs en fint kuperad strand (brukar pimpla där fortfarande med framgång). Det skulle visa sig att alla andra sprang iväg år ett annat håll. Efter bara några hål fick jag kontakt med fin abborre och lyckades lura upp några och hade kring 5kg i konten. Även en gös kring 1,5 kg fick följa med in. När jag väl kom in till starten visade det sig att det varit ganska surt för dom flesta och det verkade som jag kunde få pris eller rent ta hem tävlingen.

Såg spänt på när prisbordet plockades fram och såg hur en dröm kunde bli uppfylld, att få äga en Rantanen isborr. Visst fungerade den "gröna" Mora borren men att fått höra om den genom åren av lag kamraterna i Semaforerna på ett lite negativt sätt var det kanske dags att köra blått.

Det var ett faktum jag hade bästa vikten och minns hur besviken Mattias Larsson var över att blivit slagen av en utböling, äntligen skulle jag vinna en Rantanen.

"- På första plats har vi Johan Tikkanen från fiske klubben Semaforerna och därmed Södertörns Mästare...han fick oxå en gös"

Klubbkompisarna hurrade och skrattade samtidigt som jag stolt och genant gick fram till prisbordet tog emot kuvert, pokal och skulle ta min nya isborr, en Mora. Skratten skanderade bland polarna och Glenn Wärn fick igång namnet "Gösen", men varför hade jag inte vunnit en Rantanen. Det skulle dröja flera år innan jag slutligen själv köpte en, inte grön utan blå.

Gös fisket skulle jag komma i kontakt med via landsfiske kring Mälarens vikar kring Ekoln.
Men det skulle ta flera år innan jag skulle få en aha upplevelse kring gösfisket.
Några besök i Värmlands gösrika vatten gav precis den informationen man behövde för att få igång fisket med framgång. Oftast fångades gösen på otippade beten men så kunde man ju prova i princip vad som helst.

Ett kvälls fiskepass från båt tillsammans med Glenn Wärn med fiske just inriktat på gös skulle ge den aha upplevelse som den knappa informationen som man samlat på sig genom åren.

Vi fiskade i norra mälarvikarna och det var en lite småkylig sensommar när jag satte en orange 10 cm lång wobbler i änden på tafsen som satt knuten till en djupparavan. Vi fick syn på en skugga på ekolodet, den befann sig på 7 meters djup .Paravanen var en sådan modell som man kunde få ner till rätt djup även med mindre beten och vi vände båten hastigt för att komma över området där vi sett skuggan.

Det skulle inte dröja många minuter när något högg försiktigt, jag reagerade och släppte av bromsen så linan börja lindas av rullen, några vevtag och precis när spöt hamnade i böj högg det igen.
Även om gösen bara vägde 4,5 kg så var det ett perfekt resultat av gös fiskepass som inte alltid resulterar i fångst. Tror inte jag kommer får uppleva en liknande fisk i våra trakter om jag inte köper en båt.